Jag har alltid hatat att vänta i onödan och att slösa tid.
Om det är något jag har lärt mig efter min olycka är verkligen att tid och energi är det mest värdefulla vi har.
Att folk bara tar för givet att det kommer en morgondag.
Det är oftast inte vi som bestämmer det, och det kan väldigt oväntat hända något väldigt oväntat, och så är vi borta.
Jag klagar verkligen inte på dem som brydde sig när jag låg på sjukhus, men nu är saker som vanligt igen, man är bortglömd igen.
Det går snabbt.
Jag sa förr i bilsammanhang att det räcker att man är borta en säsong så är man bortglömd.
Jag delar detta klippet för det han säger den första kvarten, jag har ännu inte sett resten.
Och som ni förstår så spelades detta in innan DJ Clark Kent hade gått bort.
Men det han säger, hur han säger det, det är respekt, det är kärlek, det är något vi behöver visa varandra, oavsett kön.
Och det han säger är ju verkligen bara ett uns av DJ Clark Kents historia och bara det lilla får oss verkligen att förstå att det behövs en dokumentär om honom.
** Killen som jag kallar för min närmsta vän skickar detta klipp till mig och brorsan som också är nära vän med honom lite då och då just för att visa att han uppskattar och vet att vi alltid ställer upp, och det betyder lika mycket varje gång, nästan mer för varje gång.
För att vi män säger inte saker, bara det att vi skickar ”memes” är mycket.
Så att skicka samma klipp ett par gånger om året säger verkligen ”Jag älskar er, jag uppskattar er, tack för att ni finns”
Som jag har tjatat om i flera år så går jag alltid att nå och jag stänger aldrig av min telefon.
De få gånger jag har gjort det (3 gånger tror jag) så har jag missat viktiga, väldigt viktiga saker!
Och detta har folk lärt sig, och ja det ”utnyttjas” rätt ofta, men jag har insett de senaste månaderna att det är då folk har av sig till mig, när de vill ha min hjälp eller råd, och det är verkligen inte det minsta lilla jobbigt, jag ser det som en ära att de väljer att vända sig till just mig för hjälp och då självklart gör jag alltid mitt bästa för att hjälpa till.
Jag får ibland frågan om varför jag alltid ställer upp och hjälper till och då är mitt svar ”Kan man hjälpa till så ska man”.
Visst det är inte så enkelt om man går djupare in på det, men det gör jag en annan gång.
För mig så är det iallafall så viktigt att jag ALLTID ska kunna vara personen som man kan räkna med, som ställer upp, som hjälper till, som svarar på frågor, ärligt.
Och om det inte vore för detta så hade min telefon varit väldigt tyst..
Men blir snabbt bortglömd som sagt.
Min poäng som jag vill komma fram till här är att alla har inte Facebook.
Vi har inte alla våra vänner, bekanta, släktingar, de vi bryr oss om på Facebook.
Jag vet att många tror/tycker att de har kontakt med folk just för att de har varandra på Facebook och Instagram, men skulle man kolla efter så har dessa personer inte pratat med varandra på flera år, varken chat eller telefonsamtal, och ses gör man ju inte längre.
Jag är verkligen ett särskilt unikt exempel eftersom jag är nog den enda människan i hela världen som är så aktiv på Internet så som jag är.
Jag lägger upp en bild på Instagram varje dag, flera stories varje dag, jag checkar in, kommenterar, gillar, delar något på Facebook varje dag.
Och jag lägger upp blogginlägg varje dag, jag till och med schemalägger blogginlägg just för att det alltid ska komma något nytt i bloggen varje dag även de dagar jag inte ”kan” blogga.
Och det var just avsaknaden av detta som gjorde att folk reagerade och undrade vart jag tog vägen sommaren 2022.
Ju närmre mig man står ju snabbare reagerade man.
Men när de tidsinställda blogginläggen tog slut då fattade ”alla” att Pierre är nog borta, något måste ha hänt honom.
Jag har i flera år tänkt ha mitt Testamente tidsinställt och hela tiden skjuta upp det, så när jag inte längre kan skjuta upp det så kommer det att publiceras.
Men jag är för skrockfull för det, och jag fick ju verkligen lära mig nu att jag inte ska göra så, för att det kan hända annat än att man dör som gör att man inte är ”online” på ett par veckor, månader..
Så jag har inget testamente.
Jag har inget sådant inlägg som väntar.
Vilket som, min poäng SKULLE vara att vi ska inte vara så rädda för att visa kärlek, omtanke, uppskattning.
Folk allmänt har så lätt för att ”skämta”, vara taskiga, vara ”kalla”, men att visa kärlek är så väldans svårt för alla.
Det är så främmande att man är snäll eller kärleksfull att man ses som konstig om man är det.
Häromdagen så fick jag frågan halvt allvarligt ”Oj, ska jag bli orolig?” för att jag genuint som gentleman erbjöd en tjej skjuts hem.
Ja jag säger nästan dagligen till tjejer att de inte ska vara naiva osv, och nu skulle detta inlägg egentligen handla om att killar ska visa uppskattning till sina killkompisar.
** Det stör mig rätt mycket att jag inte minns större delen av mitt liv.
Oavsett bra eller dåligt, jag vill minnas allt.
Folk tycker att jag ska vara tacksam för att jag inte minns olyckan och tycker att det är konstigt att jag inte minns tiden på sjukhuset, men så är det.
Jag sover aldrig mitt på dagen, jag sover rent allmänt sällan och lite.
Idag så gick jag in och la mig relativt tidigt, till och med innan midnatt (ni som har mig på Facebook vet att jag alltid är vaken kring midnatt), och jag somnade faktiskt till en stund.
Jag vet inte hur länge, jag gissar på 30-40 minuter bara.
Vet inte om jag drömde något eller så.
Men när jag vaknar upp i mitt mörka sovrum så har jag för mig att jag har ett bord på min högra sida.
Det är mörkt i sovrummet, jag har inte vaknat till riktigt ännu, men jag hinner tänka ”Varför är där ett bort på den sidan? har jag råkat somna på fel sida av sängen? Var är min telefon?”
Jag känner efter telefonen och den ligger där den brukar ligga vid min högra hand.
Det tar mig ”ett par sekunder” att klarna till.
Jag börjar surfa runt på telefonen och så tänker jag inte mycket mer på det, tror jag.
När jag reser mig ur sängen så tänker jag ”Ja där är ju mitt nattduksbord på vänster sida som alltid, varför trodde jag att där var något på höger sida?”
Och flera minuter senare så inser jag att i mitt undermedvetna så finns minnet kvar ändå.
Jag trodde att jag vaknade upp på sjukhuset, där jag hade sjukbordet på höger sida på de 3 sista avdelningarna jag låg på.
De sjukhus och avdelningar jag var på när jag var ”vaken” i huvudet och kunde sträcka mig efter vatten själv så bad jag om att ha sjukbordet på höger sida (trots att jag i hela mitt liv alltid har haft det på vänster sida) för att jag ser ju inget på vänster sida och kunde inte alls använda vänster arm under sjukhustiden.
Så på sätt och vis så gläder det mig att hjärnan har mycket mer koll än vad vi tror att vi minns.
Därför ”tror” jag på drömmar mycket mer än vad andra gör.
Ni har alla nog någon gång känt att ert minne och sinne har varit någon ”helt annan stans” det icke klara ögonblick som ni precis har vaknat upp.
Jag har inte alls tänkt på just den delen kring min tid på sjukhuset att jag hade sjukbordet på höger sida om sängen.
Mitt naturliga är att ha det på vänster sida, där har jag mitt glas med vatten och allt annat.
Det är av just den anledningen som min andra sida av sängen är orörd för att jag ligger alltid på samma sida med nattduksbordet på samma sida.
Även när jag sover på hotell.
Så ja.. Vart jag än var i drömmarnas värld denna gång så trodde jag att jag vaknade upp på sjukhus i en sjuksäng med ett sjukbord på höger sida om mig.
