Etikett: J Dilla

Publicerat

Stussy ‘J Dilla’ Limited Edition T-Shirt

Om nån vet vart jag kan få tag på en sån här T-Shirt så säg till ASAP!

Inte så oväntat så såldes den slut snabbare än öronproppar på en Whitney Houston konsert på hemsidan där dom (bara?) fanns.

Tröjan har en klassisk bild av J-Dilla och kommer nu släppas i limiterad utgåva för att hylla den legendariska J-Dilla.

Så om det är nån som vet vart jag kan få tag på en sådan i vit så hojta till.

Eller en sån här fast i vitt.

Stüssy…Vi har en historia vi med..

Jag hade väldigt mycket Stüssy ett tag.. det var t.o.m så att jag ENBART gick i Stüssy T-Shirt och saknar än idag deras absolut perfekta,sköna Hoodies.

Detta var snart 16-17 år sedan.. långt långt innan märket börjades säljas i Sverige..

Detta var i 6e klass.. Kort därefter när jag gick i 7e-8e klass så blev Stüssy det starkaste Skejtarmärket som fanns,Precis som många andra surfarkläder så blev det då automatiskt ett skejtarmärke.

Och på den tiden när det var slut med skinnhuven att banka på så var det Hip-Hoppare VS Skejtare.. Hade du byxorna för långt ner så fick du stryk lika snabbt som en kille med DR:Martins boots och bombarjacka fick året innan.

Och när man då alltid varit en äkta Hop-Hop-skalle så gick det ju inte för sej att bära Stüssy kläder… Nope då skulle det vara FILA.. Varenda klädesplagg på min kropp hade nog en FILA logga på den tiden…

Men Stüssy saknas… dom hade jävligt coola tryck.. Speciellt den mjuka kungakronan..
Och dom Luvtröjorna… vilken kvalitet.. jag är ganska säker på att nån av mina vänner har nån av dom tröjorna kvar än idag..
På den tiden var det ett riktigt dyrt märke, men som sagt.. det var ovanligt bra kvalitet både i tyget och trycken.

Helt perfekta.. Otroligt stor luva som man kunde slänga över huvudet och bara gömma sej,Och drömam sej bort i sin egna värld i sina badass stora hörlurar…Och riktigt sköna med.. Har aldrig haft nått liknande igen efter dom.

Wiki info om Stüssy

WWW.Stussy.com

Ni som minns Stussy på den tiden..kommentera.. Strelitz jag tror du har en sån luvtröja kvar.

Ni som älskar J Dilla..kommentera..

Har ni intresset och tiden så är här en dokumentär i 3 delar om J-Dilla av Stussy.

http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=9733848&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=&fullscreen=1

Stussy – J Dilla Documentary Prt3 (of 3) from Stussy on Vimeo.

Publicerat

J Dilla

En av dom största..En av mina absoluta favoriter.. R.I.P

http://www.youtube.com/watch?v=sEAp2YaaL3c

http://www.youtube.com/watch?v=iuSx6TlVynQ

http://www.youtube.com/watch?v=Gh_DkwNguSY

http://www.youtube.com/watch?v=treZUha149Q

Biografi

Wiki eng

Hemsida

Facebook-grupp

Detta ämnet är ännu ett som är för betydelsefullt för mej för att jag personligen ska försöka beskriva hur mycket kärlek jag har för det.

Därför kopierar jag in detta som jag hittade på en annan blogg, Om just hans sista och bästa skiva.

”1. J Dilla, ”Donuts” (2006)
När jag var på Rap Quiz första gången såg jag en kille med en t-shirt med trycket ”J Dilla changed my life”. Det tyckte jag var fint, och helt i sin ordning. J Dilla var inte som andra producenter, på så många sätt. Han var djupare inne i musiken, hörde mer än de andra, hörde andra saker än andra och som en konsekvens lyfte han fram saker som ingen hade tänkt på. Hans beats som backade upp klassiska raplåtar av The Pharcyde, A Tribe Called Quest, Common och Slum Village var fantastiska och han hade gått till historien bara för den insatsen. Men ”Donuts”, den sista skivan som han gav ut innan han dog (och det var typ veckan innan han dog) är ändå något helt annat, något som får både Dillas egna och andra producenters insatser att blekna. Den är så… rik. Den är så fet. Den har så mycket. Den är så kompromisslös, så fräck, låter låtarna sluta när man minst anar det, först blir man häpen men snart inser man att den var tvungen att sluta precis där. ”Donuts” är instrumental hiphop och den mest fulländade moderna musiken som gjorts detta decennium. Vacker, svängig, märklig, abstrakt, unik. Och totalt personlig – tänk att lyckas förmedla känslor och intimitet bara genom en sampler, en av världens mest intressanta skivsamlingar och en trummaskin. Det är inte bara imponerande, det är otroligt modernt. Himla nu inte på ögonen, hipsters, och börja inte slentrianmumla om nittiotalet och ölig big beat eller navelskådande DJ Shadow-musik. Fuck that. ”Donuts” är något helt annat, en skiva som sjuder av liv, en riktig mänsklig röst – trots att rösten aldrig hörs, bara anas. Där finns funderingar, berättelser, skratt. Allt mellan raderna. Allt sicksackat mellan den mosaik av beats och minnen som Dilla gång på gång slår sönder och klistrar ihop. Sirenerna tjuter. Något är på väg att ta slut, en fest, ett brott, en dröm, ett liv. Musiken flyr runt hörnet och förvandlas igen. Skönhet uppstår. Sedan tjuter sirenerna igen. Och på något gåtfullt sätt lyckas hela albumet sluta i exakt samma ögonblick som det började i. En grekisk labyrint, en förantik evighetssymbol, en amerikansk musik som aldrig upphör att fascinera. Vila i frid, James.”

Mycket bra skrivet Annika..