Visa detta inlägg på Instagram
Jag har alltid hatat att vänta i onödan och att slösa tid.
Om det är något jag har lärt mig efter min olycka är verkligen att tid och energi är det mest värdefulla vi har.
Att folk bara tar för givet att det kommer en morgondag.
Det är oftast inte vi som bestämmer det, och det kan väldigt oväntat hända något väldigt oväntat, och så är vi borta.
Jag klagar verkligen inte på dem som brydde sig när jag låg på sjukhus, men nu är saker som vanligt igen, man är bortglömd igen.
Det går snabbt.
Jag sa förr i bilsammanhang att det räcker att man är borta en säsong så är man bortglömd.
Nu tror jag nästan att det är tvärtom.
Folk ser mig dagligen och då försvinner man i flödet.
Nyligen så var det 6 månader sedan som min pappa gick bort, och det känns verkligen skitjobbigt..
Vi visste att han skulle gå bort pga cancer, men ändå så lät vi bara dagarna gå förbi..
Jag ångrar så att jag inte tog tag i att krama min pappa nån gång, det är bara så att vi gör inte sånt..
Så den sista kramen jag fick av min pappa var Nyårsafton 2022 då jag precis hade tagit mig hem från sjukhuset och bara fick väldigt ont i kroppen av kramen.
I 1.5 år efter det så tänkte jag nästan dagligen att jag skulle ta tag i att bara krama om min pappa.
Men så ville jag också vara den positiva som inte alls ville förbereda att han skulle dö snart.
Pappa själv förberedde allt med begravningen osv.
Jag var bara bestämt att tänka enbart positivt.
Min pappas sista födelsedag som vi alla antog skulle vara hans sista födelsedag spenderade jag på Greenlight Galan.
Så ja.. Mycket tankar kring mycket..
Mycket känslor..
Och för första gången i mitt liv så har jag typ visat att jag behöver kärlek, och jag blev flera gånger inom kort påmind om varför män aldrig ber om kärlek.
Visa detta inlägg på Instagram
Jag tycker synd om människor som inte har bra kontakt med sin familj eller någon överhuvudtaget.
Det är väldigt jobbigt att se sina föräldrar bli gamla, vara sjuka..
Mina föräldrar åldrades mycket pga sorgen, oron, rädslan, skräcken efter min olycka.
Och det var tydligt att min pappa la den sista orken på att stötta mig och resten av familjen.
Han hade sagt till min mamma att han vägrar dö innan han ser mig gå igen.
Därför var det extra onödigt jobbigt att jag opererade mitt ben precis innan pappa gick bort.
Därför la jag ifrån mig kryckorna på hans begravning.
Aja.. Jag ska inte klaga..
Jag håller mig positiv och tacksam.
Jag tycker bara att jag har slösat bort mitt liv.
Vid en dator.. till ingen nytta alls.
Jag vill bara påminna er alla att inte slösa bort tid, energi.
Snåla inte med kärlek.
