Som sagt flera gånger om så är jag jättetacksam för alla som på minsta lilla sätt bryr sig om mig, så detta är verkligen inget klagande nu.
Jag la upp ett album på Facebook med bilder från det senaste året, som såklart fick en massa uppmärksamhet, det var väntat men det var inte alls det jag sökte.
En massa kommentarer välönskande osv osv, mycket fint.
Men också flera mail ifrån flera olika personer som ber om ursäkt och mår dåligt för att de inte har vetat om detta innan, vilket de verkligen inte ska göra, alla har vi våra liv, alla har vi saker att tänka på, vi kan absolut inte ha full koll på alla våra tusentals vänner och bekanta i sociala medier, hur deras liv är osv.
Det ”konstiga” är bara att alla de som har skickat PM istället för att kommentera har velat ge mig beröm för att jag har hållit allt detta privat och hemligt…
Så en massa fina ord ifrån folk som vill väl, absolut, men jag har ju verkligen inte dolt något.
Men som sagt, man kan inte ha koll på alla osv osv osv.
Men en tanke som slog mig precis var rätt hemsk.
Nu är jag ju en aktiv person så de flesta märkte att något inte stämde pga avsaknaden av blogginlägg.
Men ja det var minst sagt nära att jag dog där.
Och jag har sedan jag fick min telefon gjort en hel del inlägg om detta på Facebook och i bloggen.
Och ändå så märker jag nu att om jag hade dött, så hade det tagit vissa personer som jag ändå ser mer som vänner än bekanta, över ett år innan de hade märkt det…?
Nu har jag ju ändå skrivit om detta och visat detta under det senaste året, och det är helt nytt för dem nu då mitt album uppmärksammades pga en massa likes och kommentarer..
Så bortsett från sociala mig.
Tänk om något tragiskt händer en ”vanlig” människa, eller kanske till och med att de dör..
Och detta är en person som inte har tusentals Facebookvänner och Instagramföljare, en människa som inte lägger upp något på Sociala medier varje dag..
Usch jag vill knappt tänka på det, så många gamla vänner och bekanta jag har som jag inte ens har på Facebook alls eller som jag väldigt sällan pratar med..
Det kan sjukt nog alltså ta över ett år innan man inser att en gammal vän har gått bort..
Som sagt, jag klagar inte, jag mår dåligt över alla mina nära och kära som faktiskt har sörjt och oroat sig över mig så länge.
Men tänk om något liknande eller värre händer en person som inte alls är aktiv på sociala medier, när det tog mina ”mer än bekanta” över ett år trots en MASSA inlägg, bilder och videos…
Jag har t.e.x en god vän som jag tycker om väldigt mycket men som jag kanske ringer en gång om året, för att han har flyttat från Malmö och har familj nu.
Han ringde jag när jag började bli lite klar i huvudet på sjukhuset, för han är en sån person som jag tyvärr vet att han hade inte fått veta detta på flera år om inte jag hade ringt, han har inte Facebook eller Instagram.
*Ta i trä*, om något hade hänt honom, usch jag vill inte ens tänka på det.
Så gott folk, ring och TRÄFFA era gamla vänner och bekanta iallafall minst en gång om året..
Jag har väldigt många människor som jag tyvärr bara träffar på Elmia, och dumt nog så nöjer vi oss med det.
Ni som bor i Malmö, nära, eller besöker Malmö, jag är alltid på hugget att visa er Malmö Kebab =)
Jag är inte svår alls.
Och jag ska försöka ringa mina gamla vänner lite oftare.
Dumt nog så nöjer man sig med att se dem på offentliga inlägg på sociala medier.
