Jag började med ett inlägg om ett av dessa album, där jag bara kort ville förklara vilka mina topp 3 album var.
Och sen insåg jag att det introt blev rätt långt som vanligt, så det ”introt” får bli ett eget inlägg helt enkelt.
Inlägger som kommer att skrivas klart någon annan gång handlar om albumet D’angelo – Voodoo.
Ett album som jag ser som ett av mina favoritalbum.
Frågan om vilka 3 album som är mina favoriter dyker ju upp lite då och då.
Jag har i flera år tänkt göra en video med min barberare Devoted om just detta, där jag har tänkt välja mina 3 album och sen ge honom ett annat album utöver dessa 3 som jag anser att man borde ha i sin samling.
När jag väljer mina topp 3 album så tänker jag på rätt mycket mer än på vad jag själv skulle vilja lyssna på.
Jag tänker på album som jag vill dela med mig till andra.
Album där musiken är bra nog för att prata om, som borde beröra de flesta.
Musik som jag har mycket personlig koppling till.
Album där alla låtar är bra nog för att inte vilja eller behöva hoppa över.
Album där musiken är bra oavsett om du lyssnar fokuserat på varenda en ton eller om du bara råkar höra någon sekund här och där medans du sitter och lyssnar på mina stories om albumet.
Såna saker tänker jag på.
Och helst att ingen låt ska sticka ut från mängden, ingen låt ska vara för mycket ”uptempo” så man lägger för mycket fokus på låten medans man pratar eller gör annat.
Ett album som absolut ostört ska kunna fungera som bakgrundsmusik oavsett om jag pratar med vänner, en dejt, min stora kärlek eller sitter i barberarstolen och blir omhändertagen.
Det är album med musik som betyder mycket för mig, där jag vill Ge en del av mig själv” när jag spelas upp musiken för någon annan.
Men jag vill inte ge för mycket av mig själv i heller..
Därför är ingen Kaah album med här..
Så tänker jag när jag SKA tänka så egoistiskt som möjligt när jag ska välja MINA favoritalbum med den musik som JAG vill lyssna på och som jag själv aldrig tröttnar på.
Men sån är jag, jag vill dela med mig, jag vill lära, jag vill få andra att uppleva bra musik och förhoppningsvis känna det jag känner medans jag pratar om mina personliga kopplingar till musiken medans den spelar i bakgrunden.
Med de tankarna så är detta mina Topp 3 Album.
Alla dessa 3 album är absolut värda egna inlägg.
Men jag jobbar just på ett inlägg om det första albumet som är på första plats som bäst av dessa 3.
Även om det mest blir att klistra in från tidigare inlägg om albumet.
Och sen då 2an J Dilla Donuts (spoiler) har jag ju en massa inlägg om redan.
Så därför får detta ”intro” räcka som ett eget inlägg.
1: D’angelo – Voodoo
Trots att jag inte tycker att alla låtarna är bra nog för att sätta på bara för sig själva.
Men peakarna på albumet är världsbäst bra så det jämnar ut sig.
De ”mindre bra” låtarna är absolut bra nog att lyssna på medans man väntar på de bra låtarna eller för att varva ner mellan de jättebra låtarna.
Minst bra låt på albumet som jag hade kunnat hoppa över (men det behövs inte) är ”The Line”.
Den tredje minst spelade låten på Spotify är ”The Root”, och det kan jag inte alls förstå, för att den är bland mina Topp 3 låtar på albumet.
En personlig story bakom detta album som jag gärna upprepar klistrar jag in från ett gammalt inlägg.
”Jag har nog berättat detta tidigare, men jag är ett stort fan av D’Angelo sedan 1995.
Och någon gång kring 1998 så ryktades det om att han skulle släppa ett nytt album, efter ett par gästspel.
Och i MINST ett års tid så gick jag ofta till en skivaffär här i Malmö där jag brukade beställa skivor, för att fråga om denna skiva, som jag inte ens hade namn eller datum på.
Men ägaren / han som stod i butiken blev inte trött på mig som tur var eftersom jag köpte en massa andra skivor, nästan varje dag.
Till sist så kom det ju ett officiellt datum osv osv.
Och jag tjatade till mig att få köpa skivan så fort han hade fått hem den, innan det officiella datumet, trots att han förklarade allt med sälj-statistik osv osv (som var otroligt viktigt på den tiden).
Han fick inte sälja skivan innan det officiella datumet för att då skulle det inte räknas in på antalet sålda skivor på relasedagen, och det var så man mätte framgång förr.
Men efter en månads tjatande så tyckte han nog bara synd om mig haha.
Jag fick köpa skivan innan den var officiellt släppt.
Jag minns att skivan var så färsk från lådan att där var inte ens satt en prislapp på den.
Ännu bättre den dagen var att jag skulle träffa en av min dåtids största kärlek.
Hon följde med hem, jag satte på skivan, och från det första beatet så var jag bara helst.. helt amazed.
Så jag struntade i henne helt..
Och precis som alla andra säger så är HELA SKIVAN riktigt bra!
Och ännu roligare, efter den sista låten hade spelats klart, så tyckte denna tjejen (Issi, för er som känner mig och vet hur kär jag var i denna tjejen) att nu var det dags för henne att få uppmärksamhet, men jag förstod ju att det var något som inte stämde, eftersom det var en CD, som fortsatte att ticka sekunder… trots att det var tyst.. som på en LP skiva..
I vanliga fall så stannar ju en CD skiva eller så spelas den om från nytt om man har ”Album repeat” intryckt.
Och där, som ett hemligt bonusspår efter en tids tystnad efter den officiellt sista låten.. kom en av världens bästa låtar någonsin…
Låten utan namn..
Låten som i efterhand fick titeln ”Untitled” med tillägget inom parantes det som låten kanske borde heta eftersom det är det han sjunger (How Does It Feel).
Efter det så var jag ju givetvis tvungen att lyssna om på hela albumet igen, för att den låten, efter en ett så bra album, var bara mind blowing ofattbart otroligt bra…
Issi gick hem, and the rest is history..
Den hemliga låten blev inte bara albumets mest kända låt utan D’angelos mest kända låt utan tvekan..
Låten som blev FÖR stor för honom..
Låten som gjorde honom till mest älskade artist på den tiden.
Låten som förstörde hans karriär under många (alldeles för många) år pga prestationsångest över en väldigt enkel musikvideo där han ”bara står framför kameran”
Många år senare så fick jag reda på att det var J Dilla som låg bakom skivan, soundet och allt som detta album skapade.
Det förklarade så mycket..”
D’Angelo – Untitled (How Does It Feel)
Vi kommer aldrig kunna förklara för framtiden hur den musikvideon satte press på alla killar att ha de där ”nya, extra” magrutorna, för att alla tjejer nästan krävde att alla killar skulle ha detta helt plötsligt..
Att dessa magrutor gjorde att D’angelo många gånger var allt för sen på sina konserter för att han var besatt av att göra situps innan han gick ut på scen för att visa fansen det (de kvinnliga) fansen ville se.
Den musikvideon, den låten, D’angelo, det albumet, alla borde få uppleva detta.
Det kommer ett inlägg om det albumet, som jag redan har skrivit om en massa gånger..
Albumet spelades in 1999.
Det släpptes den 1 Januari 2000.
Jag skulle gärna vilja veta vilket datum det var jag hade albumet.
Här kan ni läsa mina än så länge 61 st inlägg om D’angelo
https://www.sirpierre.se/tag/dangelo
2: J Dilla – Donuts
Absolut ett favoritalbum..
Jag älskar inte alla låtarna.
Skulle jag lista Topp 10 J Dilla låtar så är det nog bara 1 av dem som är med på detta album med 31 spår.
Även om jag skulle kunna välja 10 st riktigt bra spår på detta album..
Bara så ni förstår hur många J Dilla låtar/beats som jag verkligen älskar.
Men där är så extremt mycket tanke och känslor bakom detta album som verkligen berättar en story.
Men man hör bara och förstår den storyn om man verkligen är ett J Dilla fan.
Ett J Dilla fan med öppet hjärta och sinne.
Bara det att albumet är gjort så att den slutar med introt, just för att man ska spela om skivan direkt när det är slut.
https://www.sirpierre.se/2023/02/dagens-j-dilla-welcome-to-the-show-donuts-intro.html
Just för att livet inte slutar bara för att livet är slut…
Att bra musik lever vidare för alltid.
Och där är en story genom hela albumet, så om man skulle ta bort någon låt så blir det bara väldans fel tycker jag.
Detta album SKA man lyssna på från början till slut, och och om igen.
Att albumet börjar med ett outro innebär mycket mer än vad den icke insatta skulle kunna förstå.
Detta album som J Dilla skapade på sin dödsbädd (bokstavligen).
https://www.sirpierre.se/2015/02/dagens-j-dilla-jay-dees-last-days.html
https://www.sirpierre.se/2014/02/dagens-dilla-jay-dees-last-days.html
Detta album som släpptes den 7 Februari 2006, på J Dillas 32 års födelsedag.
Bara 3 dagar innan han gick bort, visade sig sen helt plötsligt väldigt tydligt vara hans avsked till världen, hans farväl till sina nära och kära..
Där är så otroligt mycket tanke, känslor, story bakom det albumet som absolut med all rätt ses som ett av världens bästa album någonsin
Jag har en massa inlägg om det albumet..
https://www.sirpierre.se/2018/04/mina-favoritlatar-2017-enligt-spotify-j-dilla-gobstopper.html
https://www.sirpierre.se/2023/11/dagens-j-dilla-the-beautiful-tragedy-of-donuts.html
https://www.sirpierre.se/2020/09/dagens-j-dilla-donuts-j-dillas-emotional-goodbye.html
https://www.sirpierre.se/2020/02/dagens-j-dilla-how-j-dillas-donuts-influenced-hip-hop.html
https://www.sirpierre.se/2015/08/dagens-j-dilla-j-dilla-donuts-review.html
Och jag har just nu 956 st inlägg om J Dilla..
https://www.sirpierre.se/tag/j-dilla
Sen som 3e favoritalbum så borde jag välja Wu-Tang Clan – Enter the Wu-Tang (36 Chambers)
För att det är utan tvekan det album som har gjort störst inflytande på mitt liv.
Ett album där jag kan varenda en textrad 30+ år senare.
Jag som inte gillar tatueringar har 2/3 Wu-Tang Clan tatueringar..
Men nej, jag väljer inte det albumet.
För att en annan sak som jag tänker på när jag tänker på mina topp 3 album är då först och främst album där man kan lyssna på hela skivan utan att behöva byta spår.
Men också att det är album som funkar för så många som möjligt,
album som jag skulle kunna ge bort i present för att berätta om min kärlek till albumet.
En gåva som ska vara mycket personligt och djupt, och inte ”bara bra musik”.
Och att ha på detta albumet i bakgrunden där ny-lyssnaren ska gilla varenda en sekund av albumet oavsett om de lyssnar noggrant hela tiden eller om de råkat höra någon bit här och där medans vi pratar.
Och då väljer jag detta album trots att jag vet att det inte faller alla i smaken.
Trots att där är en låt som jag själv brukar hoppa över just pga det där med att den inte passar in med resten..
Och att det är en låt som inte passar in som bakgrundsmusik.
Men just för att jag anser att man ska vara fokuserad när man lyssnar på Madvillain – Madvillainy
Som inte heller är ett felfritt album.
Men där ”nackdelen” är att man bör helst verkligen fokusera på texterna för att verkligen förstå hur bra skivan är.
Och sen att jag inte har så mycket personligt att berätta om detta bra album, utan det är mest ”bara” ett bra album.
https://www.sirpierre.se/2023/10/madvillainys-secret-ingredient-indifference.html
https://www.sirpierre.se/2023/04/the-story-of-madvillainy-raps-most-elusive-duo-mf-doom-madlib.html
Mina 168 st inläg om MF DOOM hittar ni här
https://www.sirpierre.se/tag/mf-doom
Och just för att jag av någon anledning inte delar med mig av mitt Kaah hjärta till vem som helst.
Kaahs musik betyder mycket mer än ”låt mig visa dig bra musik som jag tycker om” för mig
Eller det var så iallafall..
Jag har inte haft någon kärlek på snart 10 år att visa mitt Kaah hjärta till.
Så jag har tänkt om där och borde istället låta och allt och alla höra Kaahs musik.
https://www.sirpierre.se/2018/07/dagens-konsert-kaah-jideblasko-sommarscenmalmo.html
https://www.sirpierre.se/2010/03/antligen-ett-livstecken-ifran-kaah.html
Här har ni 100 st inlägg om Kaah
https://www.sirpierre.se/tag/kaah
Så är mitt tredje album ett kanske otippat sådant.
3: Eazy-E – It’s On (Dr. Dre) 187um Killa
Ett mycket kort album som är på strax över 37 minuter bara.
Ett album som verkligen inte passar alla i smaken.
Men det är ett album som jag har MYCKET känslor och minnen till!
Ett album där vissa låtar ger mig otroligt mycket Pierre-känsla!
Ett album som verkligen berör mig.
Ett album som jag håller högt av flera anledningar och som gör att jag alltid kommer att tycka att Eazy-E är underskattad.
Men… Det är den där ”Gimmie That Nutt” som inte alls passar in med mitt tänk om hur ett favoritalbum ska vara..
Det är absolut en väldans ”Eazy-E låt”.
Men den passar inte in just här med de andra 7 låtarna.
Det är ett spår man hoppar över för att inte låten ska få för mycket uppmärksamhet när man pratar om annat eller bara njuter av bra och lugn musik.
Den låten är till och med andras favorit Eazy-E låtar, men inte min..
Det är absolut inte en låt som jag vill spela upp för vem som helst.
Men annars så är de andra 8 låtarna på detta korta album RIKTIGT bra!
Så pass bra att trots 1 ”dålig”/opassande låt så ser jag ändå det albumet som ett av mina topp 3 album, där mitt främsta krav är JUST att där inte ska finnas ett enda spår som man vill/behöver hoppa över oavsett om det är för att den är dålig, för mycket tempo, opassande för vem som helst att lyssna på.
Och här har vi en låt i mitten av albumet som faller i alla dessa hål…
Men resten…
Är inte bara det bästa från Eazy-E utan bland det bästa inom HipHop någonsin, oavsett kategori och smak.
Jag har stories om detta album också såklart..
Och en hel del att säga om vad jag tycker om låtarna, texterna, versionerna av låtarna, storyn bakom texterna osv osv osv.
Och sen en hel del personligt.
Om min gamle vän Fernando (R.I.P) som visade mig Eazy-E när jag var liten grabb i slutet av 80-talet.
Hur jag sen visade mina vänner Eazy-E musik som sen blev allas favorit.
Och när detta album släpptes 1993 så var mina vänners kärlek för Eazy-E på sin peak, trodde vi då, och så släpper han ett album bättre än något annat!
Mixtapes och CD-Skivor som försvann..
Min gamle vän Larsson som än idag nästan dagligen kommenterar något Facebookinlägg om att dagens HipHop är skräp och att Eazy-E är bäst =)
Så detta ”intro” är bara en liten del av det som jag har tänkt i flera år nämna på en video där jag skulle svara på vilka som är mina 3 favoritalbum och varför.
Detta ”intro” är verkligen bara ett intro på dem många stories som jag hade tänkt berätta till någon som jag någon gång skulle spela upp dessa musik för..
