** Så, då har det nu gått ett helt år sedan jag skrev ut mig från sjukhuset.
Och tiden detta året känns helt konstigt.
Det känns som ett par månader bara.
Tiden på sjukhuset, där jag egentligen bara minns halva tiden av det halvår som jag var där, det känns absolut som minst ett helt är, minst..
Jag skulle säga att det känns som flera år.
Och sen pandemin innan dess, känns både som minst de där 3 åren som det var mer eller mindre, samtidigt som det känns som om det bara var ett halvår som gick förbi..
Jag fick frågan om något häromdagen där jag fick tänka efter när det var, ja det har ju då varit senast 2019…
Och en annan väldigt jobbig sak, senast jag träffade mitt ex barn var nog 2017.. Det är alltså snart 7 år sedan… Eller mer… Jag minns ju inte ens när det var..
Och sen rent allmänt så minns jag väldigt dåligt (väldigt lite) från de senaste 20 åren, pga olyckan.
Vilket verkligen är tråkigt.
Så ja… Det känns jätte konstigt all denna tid som har passerat..
Jag har sagt det förr men har sagt det extra ofta på sista tiden till allt från vänner till främlingar, tid är det mest värdefulla vi har.
Slösa inte tid, inte din egna tid och absolut inte andras tid, det är bland det mest respektlösa som finns, när någon annan inte visar respekt för din tid.
Och de ni tycker om, visa det, för att tiden verkligen springer förbi och saker kan förändras helt på ett ögonblick.
