** Ja detta som hände mig tog ju absolut hårdast på min familj, det har jag varit medveten om hela tiden, men vi pratar aldrig om det, det är bara när någon vän till familjen ställer någon fråga eller säger något om det som mina föräldrar säger något.
Som idag så säger en vän till familjen bara sådär från ingenstans ”Nu känns det precis som vanligt”, han sa att det bara slog honom precis en tanke att väldigt nyligen så var jag ju helt utdömd.
Och då började han och min pappa prata om det.
Läkarna hade ju sagt att jag skulle mycket troligt inte gå igen, och jag skulle vara inlagd på sjukhus minst två år, troligtvis 3 år.
Så ja det har jag ju hört en massa förr, från alla möjliga läkare osv.
När jag sa till Orup Sjukhuset att jag skulle vara hemma innan Jul så lyssnade de inte ens på mig, efter jag hade sagt det många gånger sa sa de först att jag kommer vara hos dem i minst två år.
Ytterligare en massa tjat ifrån min sida så sa de att de kanske skulle kunna lösa så att jag var hemma någon timme med sjukvård på Julafton..
Så ja, jag tackar min envishet.
Och ja det är nu i efterhand som jag har fått höra ifrån flera läkare hur ”negativt” eller realistiskt de tänkte under tiden jag var där, det är nu som först de vågar erkänna och vara ärliga.
Så ja de räknade absolut med att jag skulle vara mer eller mindre helt trasig i hjärnan.
Det jag har hört från läkare och min familj innan är att det skulle ta ett tag innan jag kunde prata OM jag kunde prata, och att min familj skulle lära mig prata på nytt.
Idag så berättade pappa att läkarna hade sagt till min mamma och pappa att de skulle få lära sig hur de skulle prata med mig…
Det var tungt..
Och ja det är väldigt tydligt att mina föräldrar åldrades snabbt och mycket under denna tid, så även om jag magiskt skulle bli tip tipp igen så kommer det aldrig att bli som innan.
Jag är verkligen enormt tacksam att jag är fungerande idag och kan ta hand om mig själv, vilket var mitt mål hela tiden så att inte mina föräldrar skulle behöva göra det.
Mina föräldrar varken åt eller sov de första veckorna, tills min bror sa till dem att de måste ta hand om sig själva just för att kunna ta hand om mig sen, för att min bror och syster har båda egna familjer och jobb, så de hade inte kunnat ta hand om mig, utan det var helt upp till mina gamla föräldrar.
Då som först började de äta osv.
Jag önskar att jag på något sätt kunde ”gottgöra” / kompensera, något…
Men jag får visa min tacksamhet genom att vara så fungerande som möjligt.
Ja jag önskar en massa, men det har jag önskat mig i säkert 20 år..
Så jag håller mig tacksam och positiv.
