** Jag förstår verkligen att allt detta ÄR fortfarande jättejobbigt för min familj, och ja det blir konstigt när jag ber dem berätta saker, och jag märker att när de säger saker så säger de saker som om att jag redan vet det, men det är ju det som är det svåra, trots att jag har varit i fokus, trots att det bara har handlat om mig dygnet runt i ett halvår, så är jag den som vet minst om mig själv..
Som idag när vi var på sjukhuset så i något sammanhang så nämnde mamma att de hade satt andningsslangen(tror jag att det var) i halsen på ett sådant sätt som de gör när de räknar med att patienten inte kommer att prata igen, och ja det har jag ju förstått från läkarna att de räknade med att jag skulle vara en grönsak i rullstol resten av livet OM jag ens skulle överleva, så när de hörde mig prata för första gången så fick de en shock och när hjärnläkarna hör mig prata idag så vet de inte vad de ska tro.
Och jag vill ju veta allt om precis allt, ja det hjälper inte mig ett dugg, det gör inte att jag ”kommer på” hur jag ska läka eller något sånt, och ja jag är verkligen supertacksam för att jag lever och kan fungera som människa, men för mig som alltid vill veta allt så känns det extra hårt att jag är den som vet minst om mig själv…
Och jag gör verkligen mitt yttersta för att visa min familj att de inte behöver oroa sig mer, och jag vill ju då verkligen inte riva i saker och få dem att berätta saker som får dem att gråta bara de tänker på det.
Ja jag har fortfarande inte orkat gå igenom de 5000 journalanteckningarna..
Jag har bara lätt bläddrat igenom den dagbok de skrev för hand om/för mig när jag inte var vaken (btw, verkligen fint att de gör så! oavsett om de ser det som en sista dagbok för någon som kommer att dö eller vad så är det verkligen fint att de gör sånt, jag hade ingen aning om detta tidigare).
Men, så har vi en situation som idag, något som jag nu har upplevt flera gånger under min vakna period, där jag tjatar mig till svar, som läkarna mycket medvetet inte vill ge mig, som jag sen får och det är väldigt negativt och läkarna agerar som om det redan var en självklarhet, detta visste jag ju redan om..
Flera flera gånger har jag märkt detta.
Och jag har hört det ja att jag har ställt samma frågor om och om igen de första vakna månaderna, men jag minns inget från den tiden, så ja jag kanske upplevs som icke tacksam för att jag ställer frågor som ingen kan förklara eller för att jag klagar över saker när det är ett under att jag ens lever.. men ja.. jag vill bara veta, och jag är verkligen tacksam.
** Jag träffade sjuksköterskan från det andra stället jag var på i Lund, den första tiden som vaken (som jag inte minns), och hon sa att jag var väldigt skämtsam och var antingen på ”skojigt” humör eller arg och skällde ut folk, antingen eller, så precis som vanligt alltså =)