5
Audie Murphy
När Audie Murphy som en späd 16-åring ansökte till marinen 1942 var han 165 cm lång och vägde 50 kilo. De skrattade honom i ansiktet. Så han ansökte till flygvapnet, de skrattade också honom i ansiktet. Då försökte han med armén, och de tänkte hm, en liten jeppe till kan alltid duga som kanonmat, och släppte in honom. Tyvärr var han inte speciellt bra på det, så de försökte halvvägs in i träningen få honom att bli kock istället, men han insisterade på att fortsätta som soldat, och blev inskickad i häxkitteln. Under invasionen av Italien blev han tack vare sitt utmärkta skytte befordrad till korpral, men fick samtidigt en släng av malaria, en sjukdom han bar med sig tills krigsslutet. Minns detta under resten av läsningen. Han skickades 1944 till södra Frankrike, och stötte där vid ett tillfälle på en tysk maskingevärstrupp. De låtsades ge upp och men sköt sedan Murphys bästa kompis, vilket fick honom att bli totalt skogstokig. Han sköt varenda jävel i truppen, och använde sedan deras egna vapen till att döda allt inom en hundra meters radie, inklusive ytterligare två maskingevärsgravar och en hel hög krypskyttar. För detta fick han utmärkelsen Distiguished Service Cross, blev utsedd till plutonchef och fick motta ursäkter från alla som dittills kallat honom ”Shorty”. Ungefär ett halvår senare fick han och hans styrka uppdraget att försvara Colmarfickan, ett kritiskt område i Frankrike, trots att det som återstod av deras ursprungligen 128 man starka grupp var 19 man och ett par M10 Wolverine (en amerikansk pansarvärnskanonvagn). Tyskarna dök upp med en drös soldater och ett halvdussin stridsvagnar, och eftersom förstärkningar för Murphy inte var att vänta på ett tag gömde de sig och skickade sina M10-vagnar för att göra det tunga jobbet. Tyvärr blev de söndersprängda. Då rusar denna 165 cm långa malariesjuka knatte upp, fram till en söndertrasad M10, hoppar in bakom det .50-kalibriga maskingeväret och börjar döda allt i sikte. Läsaren måste vid denna punkt inse att stridsvagnen i fråga brann och var fulltankad, och därmed var den en veritabel dödsfälla. Han fortsatte med denna sysselsättning i ungefär en timme, fram tills hans ammunition var slut, och sen knallade han tillbaka till sina panikslagna män medans M-10-vagnen bakom honom sprängdes på bästa actionfilmstil. För denna bedrift fick Murphy praktiskt taget varenda medalj de kunde hitta (33 inalles, trots han hade dubbletter av några, plus fem franska medaljer och en belgisk), inklusive Medal of Honor. Efter kriget diagnosticerad Murphy med granatchocksyndrom, och blev satt på den antidepressiva medicinen Placidyl. När han sedan fann sig själv beroende av den valde han istället för att gå något fånigt avvänjningsprogram att sluta cold-turkey och låste in sig i ett hotellrum i en vecka, för att sedan komma ut fri från besvär. Senare skrev han en självbiografi kallad To Hell and Back, och spelade sedan sig själv i en film med samma titel. Den handlade alltså om en stenhård krigshjälte som bevisar sin stenhårdhet i en på fältet stenhård uppvisning av ball manlighet. Filmen förblev Universals största framgång i 20 år, fram tills de gjorde Jaws. Just precis, de var alltså tvungna att göra en film om en gigantisk människoätande tokhaj för att övertrumfa Audie Murphys stenhårdhet.
4
Alvin York
Född som han var i en bondefamilj i Tennessee hade Alvin York i blodet att spendera den mesta av sin tid med att bli aspackad på barer och delta i galna slagsmål. När en av hans vänner dog i en av de ovan nämnda bråken slutade Alvin med alkoholen, och blev en pacifist. När han sedan fick sin inkallelseorder 1917 anmälde sig York som vapenvägrare, men blev nekad tillstånd att slippa. De satte honom på mönstring och grundträning. Ungefär ett år senare var han en av 17 man som hade som uppdrag att smyga fram och sätta en förstärkt maskingevärsbefästning som bevakade en tysk järnväg ur spel. När de närmade sig blev de upptäckta av skyttar som öppnade eld och totaldödade nio av de ursprungliga 17. Det fåtal överlevande som inte hade ballar av stål flydde, och lämnae Alvin ensam, beskjuten av 32 tunga maskingevär. Som han skrev i sin dagbok: ”Jag hade inte tid att gömma mig bakom träd eller dyka ner i gräset, jag hade inte ens tid att gå ner på knä eller krypa. Jag hade varken tid eller tillfälle till annat än att betrakta tyskarna och ge dem vad jag hade. Var gång jag såg en tysk sköt jag honom. Först sköt jag ur liggande position, ungefär som vi brukade skjuta på våra måltavlor i träningen bland bergen i Tennesee, och det var också ungefär samma avstånd. Bara det att måltavlorna här var större. Jag kunde bara inte missa en tysks huvud eller kropp därifrån, och det gjorde jag inte heller.” Efter att ha skjutit sina första 20-nånting män samlade en tysk officer fem män för att skjuta Alvin från sidan. Han drog då sin Colt .45 (som bara hade åtta kulor) och dödade samtliga, en sysselsättning han liknade med att skjuta kalkoner där hemma. Vid denna punkt fick tyska löjtnanten Paul Jürgen Vollmer nog och frågade, skrikandes för att överrösta oljude, om Alvin var britt. Ni förstår, i första världskriget tog inte jänkarna riktigt på allvar, alla betraktade dem som nybörjare. Vollmer utgick från att denna galna, asballa, manliga soldat måste vara någon sorts superengelsman som skulle visa amerikanarna hur en slipsten skulle dras. När Alvin svarade att han var amerikan utbrast Vollmer: herregud, sluta bara skjuta så får jag mina män att ge upp! Tio minuter senare kom 133 man promenerande mot resterna av Alvins bataljon. Löjtnant Woods, Alvins överhuvud, trodde först att det var en tysk motattack tills han såg Alvin som gjorde honnör och sa ”Corporal York reports with prisoners, sir.”. När den paffa löjtnanten frågade Alvin hur många fångar det var svarade han ”Ärligt talat, löjtnant, så vet jag inte.”
3.
3
Jack Churchill
Såsom officer i de Allierade var kapten Jack Malcolm Thorpe Fleming Churchill alias Fighting Jack Churchill alias Mad Jack den galnaste jävla dåren under hela andra världskriget. Han ställde upp frivillig för Commando Duty, utan egentligen att veta vad det innebar. Han visste bara att det lät farlig och därmed kul. Det mest välkända citatet signerat Jack Churchill är ”any officer who goes into action without his sword is improperly dressed”, och med detta sagt var det självklart att han själv stred med svärd. Alltså under Andra Världskriget. Och nu snackar vi inget såntdär fånigt ceremoniellt som de i marinen hade, nej, Jack gick runt med ett skotskt klassiskt jävla svärd. Och inte bara gick runt med det. På hans CV står det att han tog 42 tyskar och en granatkastargrupp till fånga enbart med hjälp av sitt svärd. Churchill och hans styrka fick uppdraget att besegra ett tyskt fort, fantasifullt döpt till ”Point 622.” Churchill tog ledningen och ryckte fram genom den min- och taggtrådsförsedda natten, vilt slängandes granater. Hans styrka gjorde sitt bästa för att hänga med i hans höga tempo, men alla utom sex man torskade på vägen fram dit på dumheter som dödsfall. Hälften av de kvarvarande sex var skadade, och allt de hade kvar var pistoler. Sen kom en slutligen en granat och plockade alla som inte var Jack Churchill. När tyskarna fann honom satt han och spelade Will Ye No Come Back Again? på sin säckpipa. Åh, glömde jag och nämna det? Han bar den i strid tillsammans med sitt jävla svärd. Han skickades till koncentrationsläger, men ruttnade på det och gick därifrån. Helt enkelt bara gick därifrån. De tillfångatog honom igen, och skickade honom till ett annat läger. Då gick han därifrån igen. Efter en vandring på 241 km med enbart en konservburk med vitlök som mat plockades han upp av amerikaner, som skickade honom till England. Väl där krävde han att bli insatt i strid igen, där han med stor besvikelse kunde konstatera att kriget var slut. Som han senare sa till en av sina vänner: If it wasn’t for those damn Yanks, we could have kept the war going another 10 years! 
2
Yogendra Singh Yadav
Yogendra Singh Yadav var rekryt i en indisk grenadjärsbataljon under en konflikt med Pakistan 1999. Deras uppdrag var att klättra upp för Tigerklippan (ett jävligt högt berg) och neutralisera de tre fiendebunkrarna där. Tråkigt nog innebar detta att klättra upp för en 30 meter hög, helt nedisad, vägg. Eftersom de inte allihopa ville klättra upp samtidigt med jobbiga isyxor så beslöt de sig för att skicka upp en kille först, som skulle fästa rep vid väggen, så alla andra kunde klättra upp på fjantsättet. Yadav, ascool, anmälde sig som frivillig. Halvvägs uppför dödsklippan öppnade fiender stationerade på klipptoppen eld med raketgevär och automatvapen mot honom och i praktiken hela klippväggen. Halva Yadavs styrka dödades, inklusive officeren, och resten av styrkan blev skärrad och förvirrad. Men trots att Yadav blev träffad tre gånger fortsatte han klättra. När han kom upp på toppen började folk i en av bunkern skjuta på honom med maskingevär. Yadav sprang rakt mot kulregnet, kom fram till bunkern, slängde in en handgranat och dödade hela gänget där inne. Nu hade bunker nr 2 utmärkt överblick över honom och började skjuta, så han började älga mot dem, medans han blev träffad ett antal gånger, och väl framme vid bunkern dödade han samtliga tre tungt beväpnade män där. Med sina bara händer. Samtidigt stod resten av hans styrka kvar vid toppen av isväggen och betraktandes honom, sägandes herrejävlar. Sen gick dem tillsammans med Yadav på den tredje bunkern och oskadliggjorde alla där. Yadav förärades för sitt mod och sin oerhörda rena manlighet Param Vir Chakra, Indiens högsta militära utmärkelse. Till skillnad från Medal of Honor ges Param Vir Chakra enbart för ”de mest sällsynta av de sällsynta uppvisningar, långt längre än vad plikten anbefaller, och som i normala liv anses omöjligt att utföra.” Just precis, du måste alltså bryta mot realismens lagar för att vara aktuell för medaljen. Den har bara blivit utfärdad 21 gånger, och två tredjedelar av mottagarna av den dog under sina uppdrag. Inledningsvis rådde uppfattningen att också Yadav hade dött, men de hade visst bara misstagit honom med någon mindre asball. Eller så var det bara att de utgick från att ingen mänsklig varelse kunde överleva ett brytet ben, en splittra arm och 10-15 kulor i kroppen under ett och samma tillfälle.
1
Simo Häyhä
Simo Häyhä bodde i Finland, och hade det rätt trist. Han gjorde lumpen i ett år, och ägnade sig sedan åt att vara bonde. Men när Sovjet invaderade hans hemland 1939 beslöt han sig för att ställa upp för sitt hemland. Eftersom majoriteten av krigandet utfördes i skogen, ansåg han att det bästa sättet att sätta P för inkräktarna var att med sitt gamla gevär och några konserver gömma sig i träd hela dagarna, och därifrån skjuta ryssar. I en meter snö. Och sisådär 20-40 minusgrader. När ryssarna hörde att dussintals av deras män blev plockade av en snubbe i ett träd blev de naturligtvis jävligt skraja. Han började omtalas som Den Vita Döden, och de avsatte faktiskt hela uppdrag enbart med målet att lyckas skjuta Simo. Inledningsvis skickade de iväg en spaningspatrull för att hitta och oskadliggöra honom. Han dödade allihopa. Då satte de ihop en patrull kontraprickskyttar (vilket alltså är prickskyttar som ska skjuta prickskyttar) och skickade ut dem efter Simo. Men han dödade alla de också. På 100 dagar sköt Simo 542 personer med ett och samma gevär. Ytterligare cirka 150 personer dödade han med sin kulspruta, vilket gör att hans totala antal dödade fiender går uppåt 705. Eftersom alla ryssar antingen var för döda eller för rädda för att ge sig på Simo började ryssarna helt enkelt bomba platserna de trodde han befann sig på. Nån gång emellanåt hittade de rätt, och Simo träffades av en bomb som slet upp hans vinterkläder, men inte fan skadades han, för han var Den Vita Jävla Döden. Slutligen, den 6:e mars 1940, lyckades nån pajsare träffa Simo med en explosiv kula i huvudet. Han lyckades ändå skjuta och döda ryssen som träffat honom, och sedan kollapsade han. När några finska soldater sedan hittade honom och bar tillbaka honom till basen hade han ”halva huvudet bortskjutet.” Den Vita Döden hade till slut stoppats…i ungefär en vecka. Trots hans jobbiga fall av halva-huvudet-bortskjutet-syndromet var han fullt och fast levande, och kom till sans igen den 13 mars, samma dag som kriget slutade.